Samarbetet om folkhälsa i regeringen sker främst inom den nationella ledningsgruppen som består av 16 generaldirektörer och representanter för det samverkande förbundet för kommuner och landsting, säger Jonas Karlsson, som också är ordförande i denna ledningsgrupp.
”Ska man sprida folkhälsoperspektivet i statsförvaltningen är det lättare att gå direkt till myndigheterna”, anser han.

Ett viktigt mål för den svenska folkhälsopolitiken är att förbättra situationen för de grupper i samhället som har sämst hälsa. Ändå visar den ena undersökningen efter den andra, nu senast Folkhälsoinstitutets nationella folkhälsoenkät, att det finns stora hälsoklyftor i befolkningen.

Vad är det för insatser i årets budget som speciellt minskar hälsoklyftorna mellan olika socioekonomiska grupper?

– Dels finns den direkta påverkan på hälsan, arbetare har oftare sämre arbetsmiljö vilket gör att olyckor och utslitningar blir ett större problem.
Därför tror jag att regeringens förslag till drivkrafter för minskad sjukfrånvaro får effekt där.

– Sen finns det också en indirekt påverkan, om du har en socialt utsatt situation så blir du lättare offer för kommersiella krafter. Här kommer man in på alkoholpolitiken men också sånt som till exempel rökningen. Läkare röker nästan inte alls, sjuksköterskor lite mer och undersköterskorna mycket mer. Det är ett grupptryck men också ett sätt att klara en stressig tillvaro genom att ta en rökpaus. Därför är det viktigt att skapa en rökfri arbetsmiljö som gör det lättare för folk att sluta röka, det är ett sätt att minska skillnaderna.

Menar du att generella insatser också minskar skillnaderna?

– Ja, generella insatser innebär alltid att klyftorna minskar eftersom det i allmänhet är de mest utsatta som har störst behov. Ta exempel alkohol- och narkotikaområdet där vi gör stora satsningar. Om man lokalt bjuder in till föräldramöten och försöker få föräldrarna att reagera mot hur mycket barnen i deras skola dricker och få upp ögonen för att den mesta av den spriten faktiskt kommer från dem själva. Även om detta är en generell insats, alla bjuds in, så är det ändå de som dricker allra mest som kommer att ha mest att tjäna på det.

Når man de mest utsatta föräldrarna med till exempel föräldramöten?

– Även om familjen är en viktig förebyggande resurs så måste man ha kringstrukturer som fångar upp barn som inte har det stödet. Då är det i allmänhet socialtjänsten som har kontakt med dessa föräldrar.

Då talar du om mer individinriktade insatser, det finns också mellanformer. Personer som lever nära missbrukare kan till exempel få hjälp genom att delta i grupper där andra har en liknande situation. Hur ser du på det?

– Jag tror att det är sådant som man gärna skulle vilja utveckla vidare. Vi går nu ut med ganska stora pengar till missbrukarvården för att få fram fler platser – 800 miljoner kronor under nästa treårsperiod. Men det handlar också om att förbättra eftervården, att det ska finnas sysselsättning och socialt nätverk. Anhörigdelen, alla som lever med missbrukande föräldrar eller föräldrar som lever med barn som är narkomaner, där tror jag att vi behöver satsa mycket mer stödinsatser.

Skillnaden när det gäller folkhälsa beror också på bostadsorten. Risken för att äldre ska skadas i fallolyckor kan vara mångdubbelt högre i en kommun jämfört med en annan, vilket kan bero på att vissa kommuner satsat förebyggande och fått ner olyckorna rejält. Är det ett etiskt problem att det är så olika i olika kommuner och vad vill du i så fall göra åt det?

– Det är klart att det är ett etiskt problem. Här ställs två perspektiv mot varandra. Den statliga ingången är att man måste ha samma rätt till förebyggande insatser var man än bor. Mot det står den kommunala ingången, att det faktiskt är kommunerna själva som ska bestämma vilken ambitionsnivå de ska ha.

– I det här läget vill jag inte styra upp mer från statens sida än vad vi redan gör idag. Jag tror att man ska inrikta sig på att se till att kommunerna lär sig av varandra, peka på goda exempel. Sen kan man komma till den situationen att man tycker att det går för långsamt och att man då måste ha starkare statliga styrinstrument, men där är vi inte idag. Jag tycker ändå att kommunsverige rör sig i rätt riktning.

Många kommuner har ett tvärsektoriellt organ, folkhälsoråd eller liknande, som har en rådgivande och samordnande roll när det gäller folkhälsa, och i råden sitter oftast också politiker. Har regeringen också ett samordnande organ på hög politisk nivå?

– Både och. Jag har valt att jobba direkt mot myndigheterna. Den statliga förvaltningen skiljer ju sig från den kommunala genom att vi har självständiga myndigheter. Det innebär i praktiken att ska man få något gjort, när det gäller att sprida folkhälsoperspektivet i statsförvaltningen, är det lättare att gå direkt till myndigheterna. Det är bakgrunden till bildandet av den nationella ledningsgruppen för folkhälsofrågor.

– Arbetet i den gruppen är upplagt på så sätt att vi bjuder in övriga statsråd för att de ska redovisa vad de gör på sina områden. Nästa ledningsgruppsmöte så kommer Anders för att redovisa vad han gör när det gäller ohälsofrågor i arbetslivet. Vi har ett folkhälsomål som handlar om delaktighet och då är det demokratiministern som blir aktuell.

Så samarbetet blir mycket inom ledningsgruppen med myndigheter, har ni ingen direkt samverkan inom regeringen när det gäller folkhälsa?

– Det är lättare att utgå från hur myndigheterna ser ut och sen vända sig till statsråd för statsråd för att ta upp folkhälsoperspektivet.

– Vi har haft uppe folkhälsofrågorna på ett mer generellt plan på en allmän beredning för hela regeringen när de nya folkhälsomålen hade beslutats. Sen har vi haft uppe olika delfrågor i regeringen, till exempel frågor om alkohol och smittskydd, det är så vi normalt arbetar med sakfrågorna.

En folkhälsoforskare i Linköping tyckte att folkhälsoministern bör ha ett tydligt uppdrag att samordna folkhälsofrågorna. Hur ser du på det?

– Det har jag ju, det ligger i folkhälsopropositionen. Mitt övergripande uppdrag är att se till att hälsofrågorna blir vägledande för alla politikområden. Sen blir det väldigt lätt fokus på de sakfrågor som jag direkt hanterar, eftersom det är det media väldigt ofta frågar om, till exempel alkoholpolitiken, narkotika, tobak och nu senast överviktsfrågan.

Det nya med de folkhälsomål, som beslutades för snart två år sedan, är att man ska påverka de samhälleliga förutsättningarna för god hälsa, bestämningsfaktorerna. Tycker du att denna nya inriktning har fått genomslag i regeringens politik?

– Både si och så. Man skulle gärna velat att det hänt mer. Samtidigt kan man konstatera att det pratas nästan varje dag om frågor som rör just de här bestämningsfaktorerna, alltifrån tobak och alkohol till hiv/aids. Det märker jag också på förfrågan från media och det tror jag är en effekt av politiken. Här finns mängder av exempel. Rökförbud på restauranger är kanske det som synts mest.

– Ett område som är nytt gäller ekonomiska drivkrafter i sjukförsäkringar. (Arbetsgivaren betalar från och med 1 januari 15 procent av sjukpenningen vid heltidssjukskrivning vilket bortfaller vid bland annat deltidssjukskrivning eller när arbetstagaren deltar i rehabilitering, red anm.) Det innebär att företag får betala en mindre del av korttidsfrånvaron och en större del av långstidsfrånvaron. Förr fick man bara betala för förkylningar, nu får man också betala för utslitningar. Därmed ser företagen över arbetsmiljön och de kommer att få mer fokus på förebyggande arbete.

Vissa landsting och kommuner gör hälsokonsekvensbedömningar, alltså försöker se hur olika beslut påverkar hälsan för olika grupper. Gör regeringen också en hälsokonsekvensbedömning innan ni fattar era beslut?

– Vi har en ordning som innebär att alla förslag ska förankras i folkhälsoenheten. Vi har också en särskild tjänst vars uppdrag är att just granska alla förslag ur ett hälsoperspektiv.

Görs det en särskild skrivning i underlaget till alla beslut där man redovisar hur förslaget påverkar hälsan?

– Det är inte säkert att det finns en särskild skrivning, men det finns en särskild granskning vid varje tillfälle och då är tanken att man slår larm hos mig helt enkelt om regeringen är på väg att lägga ett förslag som man tycker går i fel riktning. Och sen är det jag som får agera.

Lisa Andersson tycker att det mesta man hör av dig gäller levnadsvanor som tobak, alkohol, matvanor och motion. Vad har du för kommentar till det?

– Det hänger ihop med att det är de frågorna jag direkt hanterar, jag har ju hand om alkohollagstiftningen, delar av kostfrågorna, narkotikapolitiken och missbrukarvården Jag tror inte det är konstigt att jag syns i media när det gäller det.

– Ta till exempel ändringen i läroplanen, att man ska ha daglig fysisk aktivitet på alla skolor, där är ju utbildningsdepartementet ansvarig, men det är en del av regeringens politik som helhet. Ibland kan det vara skolministern som går ut och pratar om detta och det är ju så det ska fungera. Det är faktiskt inte dumt att få många statsråd som talar om hälsofrågor.

Alkoholkommittén och mobilisering mot narkotika har sina uppdrag. Vad händer efter det?

– Vi ska lägga nya handlingsplaner i vår, både kring alkohol och narkotika, och jag vill därför vänta med att beskriva hur det blir framöver. Men alldeles klart är att statens ambitioner när det gäller förebyggande arbete mot alkohol och narkotika inte kan minska. Samtidigt man kan notera att nu minskar faktiskt andelen ungdomar som säger att de prövat narkotika. Likaså har andelen ungdomar, som säger att de berusar sig ofta, minskat under de senaste åren, framför allt pojkar.

– Jag tror att den stora insats vi har gjort, vi har lagt 900 miljoner på förebyggande arbete mot alkohol och ytterligare 200 miljoner på narkotika, har haft betydelse. Om det skulle visa sig att Sverige, i en tid av ökad tillgänglighet på alkohol och narkotika, klarar att gå mot strömmen i förhållande till många andra länder, då har vi gjort något väldigt stort.

Vilka är de största folkhälsoproblemen, utöver alkohol och narkotika som du redan nämnt, och vad är tyngdpunkten i regeringens insatser framöver?

– Tobaksfrågan är alltid aktuell. Vi kommer att ratificera WHO:s ramkonvention kring det i vår. Överviktsfrågan ökar i betydelse för varje år som går. Och där väntar jag på Folkhälsoinstitutets rapport. Utöver detta finns smittskyddsfrågorna hela tiden, där vi ser en ökning av framför allt klamydia. Hivspridningen ser relativt stabil ut men genom utvecklingen av sexuellt överförda sjukdomar finns risken att hiv kommer in i ungdomsgruppen. Smittskyddet har hög prioritet och sedan finns ju också andra sjukdomar som fågelinfluensa där det rör sig om problematik av en helt annan karaktär.

Du nämnde inte psykisk hälsa. Det finns en hel del undersökningar som visar på en ökad psykisk ohälsa, särskilt bland ungdomar. Hur ser du på det?

– Den bilden är delad. De allra flesta barn och ungdomar mår bra, de har bra kontakt med sina föräldrar, trivs i skolan och så. Men så finns det en grupp där den sociala stressen har ökat och inte är tillfreds. Vi ser till exempel fler barn som ringer och söker hjälp på telefonjourer. Jag tror man måste ha mer riktade insatser och då är skolhälsovården en nyckel.

Kan de vänta sig mer resurser från staten?

– Jag tror vi måste starta en diskussion om hur det egentligen ser ut på skolans område i landet. Det har skett en nedrustning på 90- talet; skolsköterskorna hade ju verkligen kännedom om individen, varenda elev, och delade inte bara ut huvudvärkstabletter utan hade tvärtom rollen att stödja de barn som hade en svår situation. Ska man göra nåt är det skolhälsovården man ska inrikta in sig på, men där har jag inga färdiga lösningar än. Det är en sådan fråga vi måste ta tag i.

När man jobbar på fältet är det svårt för en och samme person att både arbeta förebyggande och hjälpa dem som är sjuka eller har problem. Vård och behandling tenderar att ta över för det kan ju inte vänta. Är det problem också på ministernivå?

– Tvärtom, jag tycker nästan det är en fördel. Då får jag en helhetsbild på ett annat sätt. Både när det gäller alkohol och narkotika talar jag om tre delar. Det förebyggande, brottsbekämpningen och vården. Jag har hand om förebyggande och vårdinsatser och också den internationella delen, så jag har nästan hela perspektivet. Det är en fördel och jag tror att konflikter kan man nog hamna i när man är på fältet, men så är det inte för mig.

Kan det inte bli konflikt när det gäller ekonomin, förebyggande kontra vård och behandling?

– Då blir det nog snarare en konflikt med finansdepartementet, säger han, och framtiden får utvisa om han går segrande ur den striden.