Benskörhet kallas för den tysta sjukdomen. Anledningen är att sjukdomen ofta saknar symptom. Den som drabbas märker till en början ingenting. Inte förrän det händer något och då är det redan för sent. En fraktur i handen, ett knäckt revben eller ett lårbensbrott. Skadan är redan skedd och konvalescensen kan bli lång.

Benskörhet är framför allt en kvinnlig sjukdom, men även män kan drabbas. Dock inte på långt när i samma utsträckning. Med fog kan man kalla benskörhet (osteoporos) för en folksjukdom. I Sverige räknar man med att omkring 300 000 kvinnor lider av benskörhet och varannan kvinna över 50 år drabbas av en fraktur till följd av att hon är benskör. Och det är en siffra som man räknar med ska öka. Benskörhet är ett växande problem. Varje år inträffar 70 000 frakturer, orsakade av beskörhet. Antalet kotfrakturer uttskattas till omkring 15 000.

Benskörhet innebär att benvävnaden bryts ned snabbare än den återbildas. Bentätheten sjunker och skelettet blir skörare. Att kvinnor drabbas oftare beror på att det kvinnliga könshormonet östrogen minskar under klimakteriet. När östrogenbalansen rubbar blir skelettet skörare eftersom östrogen påverkar de celler som både bryter ner och bygger upp skelettet. Det är därför man blir benskör.
I hela den här långsamma, smygande processen spelar arvsanlagen en stor roll. Brist på eller för lite motion, låg kroppsvikt, hårdbantning, rökning, alkohol samt kalciumfattig eller ensidig kost utgör också riskfaktorer.
De vanligaste och första tecknen på benskörhet är att men blir kortare och krumryggad. Det beror på att en eller flera kotor i ryggraden trycks ihop, vilket i sin tur ofta ger upphov till ryggsmärtor.